Ett år på jobbet
Jepp, idag är det exakt ett år sen jag började min bana på Stoneridge. Tragiskt, tycker endel. Gött, tycker jag. I alla fall om man ser det ur den vinkeln att jag faktiskt mer eller mindre lovade mig själv att jag MAX skulle vara kvar i ett år och att jag snart håller det löftet. 19 Oktober. Glöm aldrig det datumet!! Då slutar jag nämligen min så kallade karriär, som lastbilsinstrumentpaneltillverkare. Eller montör om så vill.
Senaste veckan har jag påminnt mig om denna underbara, men också rätt ångestfyllda tanke och kommit fram till att Nisse Kula a.k.a. HannaStarfucker nog inte är dömd till att stå på en fabrik, för resten av sitt liv. Visst, jag kommer onekligen att sakna många karaktärer på detta bygge, men Indien.. mmm mmm mmm.. å sen till Baby i Norge. Fantastiskt? Ja.
Helt enkelt kan man sammafatta den sista veckan som rätt traumatisk, ändå. Jag går i ständiga tankar på om någonting inte ska hända snart. Någonting som inte vanligtvis brukar hända. Jag är sådär larvigt "gå-på-moln"-larvig, som man ju kan vara, men som jag också ska nämna, något som jag för en tid sen föraktade. Därför unnar jag mig själv inte denna ständiga sk. lycka (fy fan, jag hatar det där ordet, gud så "Libresse Bindor-reklam-härligt". Usch!) och tror därför att någon nära anhörig snart dör eller att jag blir överkörd av tåget eller får cancer. Realistiskt sett ska INTE allt vara såhär bra. Eller kan det, det?
Jag vet. Ni vill ha bitterhet. Ok, götta er nu!
Jag är fortfarande pissed och jävligt sur-fittig över att jag inte var bjuden på "Det stora kalaset" i lördags. Här satt jag i min röda plyschsoffa och hade den tråkigaste lördagskvällen på hela året och JAG ÄR INTE BJUDEN. Nää, jag vet! Jag tillhör inte den "inre" kretsen längre, men ni tar er akt att bjuda min bror OCH Karin, så det hade inte varit för mycket begärt tycker jag.
Vad ska jag mer säga, än att jag kommer att vara bitter över detta tills jag ligger i graven. Nä, förresten, förmodligen kommer jag att vara sur fortfarande. Må ni brinna i helevetet.
/Hanna, the party goes on at Friday..and you are not invided..
Senaste veckan har jag påminnt mig om denna underbara, men också rätt ångestfyllda tanke och kommit fram till att Nisse Kula a.k.a. HannaStarfucker nog inte är dömd till att stå på en fabrik, för resten av sitt liv. Visst, jag kommer onekligen att sakna många karaktärer på detta bygge, men Indien.. mmm mmm mmm.. å sen till Baby i Norge. Fantastiskt? Ja.
Helt enkelt kan man sammafatta den sista veckan som rätt traumatisk, ändå. Jag går i ständiga tankar på om någonting inte ska hända snart. Någonting som inte vanligtvis brukar hända. Jag är sådär larvigt "gå-på-moln"-larvig, som man ju kan vara, men som jag också ska nämna, något som jag för en tid sen föraktade. Därför unnar jag mig själv inte denna ständiga sk. lycka (fy fan, jag hatar det där ordet, gud så "Libresse Bindor-reklam-härligt". Usch!) och tror därför att någon nära anhörig snart dör eller att jag blir överkörd av tåget eller får cancer. Realistiskt sett ska INTE allt vara såhär bra. Eller kan det, det?
Jag vet. Ni vill ha bitterhet. Ok, götta er nu!
Jag är fortfarande pissed och jävligt sur-fittig över att jag inte var bjuden på "Det stora kalaset" i lördags. Här satt jag i min röda plyschsoffa och hade den tråkigaste lördagskvällen på hela året och JAG ÄR INTE BJUDEN. Nää, jag vet! Jag tillhör inte den "inre" kretsen längre, men ni tar er akt att bjuda min bror OCH Karin, så det hade inte varit för mycket begärt tycker jag.
Vad ska jag mer säga, än att jag kommer att vara bitter över detta tills jag ligger i graven. Nä, förresten, förmodligen kommer jag att vara sur fortfarande. Må ni brinna i helevetet.
/Hanna, the party goes on at Friday..and you are not invided..
Kommentarer
Trackback
